Den 9 oktober 2026 öppnade Fondation Louis Vuitton i Paris en utställning om en man som de flesta aldrig har hört talas om: Gustave Fayet, samlaren som ägde tio målningar av Van Gogh, 78 verk av Gauguin och 86 av Odilon Redon. Redon är den konstnär som gör utställningen särskilt intressant för oss som hänger konst hemma, eftersom hans drömska blommor och kolsvarta visioner fungerar som en poster i nästan vilket rum som helst: de lugnar utan att bli tomma. I den här guiden går vi igenom vad Fayet-utställningen visar, hur Redon kom att måla tre jättelika dekorationer till ett kloster i södra Frankrike, och hur du väljer och hänger motiv i hans anda.
Snabbfakta: Utställningen "Gustave Fayet. Collector – Creator" pågår på Fondation Louis Vuitton i Paris 9 oktober 2026–8 mars 2027 och samlar över 700 verk och dokument. Odilon Redon föddes 20 april 1840 i Bordeaux och dog 6 juli 1916 i Paris. Hans tre dekorationer för biblioteket på Abbaye de Fontfroide, Le Jour, La Nuit och Le Silence, färdigställdes 1911 och visas nu för allmänheten.
Fontfroide 1911: biblioteksrummet där Redon målade två väggar på sex och en halv meter
Gustave Fayet föddes 20 maj 1865 i Béziers och dog 24 september 1925 i Carcassonne. I januari 1908 köpte han tillsammans med hustrun Madeleine den gamla klosteranläggningen Abbaye de Fontfroide på auktion, och förvandlade den under de följande åren till något som utställningen kallar ett totalkonstverk. Det var här Redon fick uppdraget att dekorera klosterbiblioteket. Biblioteket dekorerades med tre verk: Le Jour och La Nuit, som vardera mäter 200 gånger 650 centimeter, samt det lilla Le Silence på 40 gånger 100 centimeter. Dekorationen blev klar 1911, fem år innan Redon dog.
Det som gör Fondation Louis Vuitton-visningen unik är att alla tre verk nu går att se av allmänheten. Enligt museet har de hållits utanför offentlig syn under mycket lång tid. Fayets samling skingrades efter hans död 1925, och nu återförenas stora delar av den för första gången på ett sekel. Att se dem tillsammans med resten av samlingen är därför en sällsynt chans, särskilt för den som är nyfiken på hur Redon arbetade när han inte längre behövde bry sig om salongernas smak.
För oss som tänker på väggar hemma är storleken på Fontfroide-verken en nyttig påminnelse. Le Jour och La Nuit är nästan tre gånger så breda som en ordinär soffa. De tar upp en hel vägg, men gör det med ett motiv som håller sig lugnt: svävande färgfält, mjuka blommor, nästan ingen skarp kontur. Det är ett sätt att tänka som fungerar även i skala 50×70 eller 70×100 centimeter ovanför en säng eller en kommod. Poängen är inte att kopiera biblioteket, utan att välja ett motiv som får ta plats utan att skrika.
Från noirs till pastell: hur en kolritare blev färgens poet efter 1890
Redon började inte som färgmålare. Efter att ha misslyckats med antagningsproven till École des Beaux-Arts studerade han kort för Jean-Léon Gérôme 1864 och lärde sig sedan etsning och litografi av Rodolphe Bresdin. Efter det fransk-tyska kriget, där han var inkallad till 1871, arbetade han nästan uteslutande i kol och litografi. Resultatet kallade han själv för sina noirs: skuggiga, visionära bilder med ögon som svävar som ballonger, spindlar med mänskliga ansikten och växter som blir till ansikten. Han övergav dem helt efter 1900.
Det stora genombrottet kom delvis tack vare litteraturen. Joris-Karl Huysmans nämnde Redons teckningar i romanen À rebours 1884, och boken gjorde honom känd bland författare och symbolister långt innan målarkretsarna tog honom på allvar. Redon ställde ändå ut med impressionisterna i deras sista gemensamma utställning 1886, med Les XX i Bryssel från samma år och med nabierna hos Durand-Ruel 1899. Han fick Hederslegionen 1903, och hade den största enskilda representationen på Armory Show i New York 1913, bara tre år före sin död.
Under 1890-talet vände han sig mot pastell och olja, och det är den Redon de flesta tänker på i dag: den som målar blombuketter mot jordgrön eller turkos bakgrund, med färger som tycks lysa inifrån. Han beskrev själv sin konst som något som, likt musik, placerar oss i det obestämdas tvetydiga rike, och han ville sätta det synligas logik i det osynligas tjänst. Det är en formulering som passar märkligt väl in på hur en bra poster fungerar: den ska inte förklara sig, den ska få dig att stanna.
"Redon målade blommor som om de redan hade drömt klart och bara väntade på att vi skulle komma in i rummet."
Fayet som skapare: akvareller på läskpapper, mattor och tapeter i samma färgvärld som Redon
Utställningen heter inte bara Collector utan även Creator, och det är en viktig detalj. Fayet var själv målare och akvarellist, men också keramiker, dekoratör och formgivare av mattor, tyger, tapeter och illustrerade böcker, med en rörelse mellan jugend och art déco. Hans akvareller på läskpapper blev en visuell signatur som han förde in i dekorativ konst via Maison Della och Atelier de la Dauphine, som grundades i Paris 1920. Paul Poiret, Jacques Doucet och Jeanne Lanvin beundrade hans skapelser. Kritikern André Suarès sammanfattade honom med meningen att han gjorde allt med konst.
Utställningens 325 verk av Fayet själv har enligt arrangörerna delvis restaurerats för tillfället, och många har aldrig visats tidigare. Det ger en bild av en kultur där gränsen mellan fri konst och inredning inte var skarp. Redons blommor kunde hänga i samma rum som Fayets textilier, och båda ingick i ett helhetstänkande som vi i dag kallar interiörarkitektur. Därför är det rimligt att se Redon som en konstnär som alltid hört hemma i hemmet, inte bara på museet.
Fayet samlade också bredare. Förutom Redon, Gauguin och Van Gogh fanns Cézanne, Degas, Matisse, Renoir, Toulouse-Lautrec och Bonnard i samlingen. Mest uppmärksammad är Van Goghs Självporträtt med bandagerat öra och pipa, som inte har visats i Frankrike sedan 1937 och inte lånats ut till någon utställning sedan 1990. Tre Gauguin-verk, Den gula Kristus, Självporträtt med den gula Kristus och Den bretonska kalvarien, återförenas i Frankrike för första gången. Vill du läsa mer om Gauguins färgvärld finns den i vår guide om Paul Gauguin och Grand Palais-utställningen.
Redons blommor mot jordgrön bakgrund: så väljer du motiv och rum
Redons blomstermotiv har en egenskap som är ovanlig bland blomsterkonst: de är oskarpa i konturen men starka i färgen. Det gör att de fungerar bra i rum där ljuset skiftar under dagen. En bukett i turkos och korallrött tar ljuset olika beroende på om det är morgon eller sen eftermiddag, och därför går de inte att tröttna på. I posters med blommotiv finns mycket som rör sig i samma känsla, och i konstverk av kända konstnärer kan du bläddra bland motiv från symbolismens och postimpressionismens epok.
Sovrummet: drömmarnas rum
Redon passar i sovrummet av ett enkelt skäl: hans konst handlar om drömmar. Hänger du en poster med mjuka, lätt suddiga blommor ovanför sängen får du ett motiv som inte kräver uppmärksamhet och inte väcker alltför mycket tankeverksamhet när du ska varva ned. Välj ett stående format, 50×70 centimeter, och en tunn ram i ljust trä eller svart metall beroende på hur varm färgskalan är. Fler idéer för just det rummet hittar du bland posters för sovrummet.
Hallen och trappan: noirs som fångar blicken
De svartvita noirs är en annan sak. Här handlar det om motiv som drar blicken till sig i en kort stund: ett öga, en växt, en vinge. De passar i hallen eller längs en trappa, där man passerar förbi och bara hinner uppfatta något. En liten poster i 21×30 eller 30×40 centimeter med bred passepartout ger intryck av en teckning ur en studiosamling. I vårt sortiment av svartvita posters hittar du grafiska uttryck som delar noirs mörka tyngd, även om det inte är Redons egna verk.
Tips: Välj en bakgrundsfärg på väggen som ligger nära pastellens mörkaste ton, till exempel jordgrön, dammigt blågrönt eller varm grå. Då smälter blommorna in i rummet i stället för att sticka ut, vilket är den effekt Redon själv sökte i Fontfroide.
Redon som föregångare: från drömmande noirs till surrealismens manifest 1924
Konsthistorien brukar placera Redon som en föregångare till både dada och surrealismen. Hans bilder av svävande ögon, växter med ansikten och väsen som tycks komma ur drömmen lade grunden för det som André Breton formulerade i det surrealistiska manifestet 1924, åtta år efter Redons död. Om du är nyfiken på kopplingen finns en fördjupning i vår text om Surrealismen på Moderna Museet, där drömkonsten sätts i sitt svenska sammanhang.
Redons väg mot abstraktionen syns tydligast i en tidigare dekoration. De 17 dekorationspaneler han målade 1899 för baronen Robert de Domecys matsal på Château de Domecy hänger i dag, 15 av dem, på Musée d'Orsay och markerar hans övergång från dekor till nästan abstrakt färgmåleri. Det är ett steg som också Hilma af Klint och Kandinsky tog under samma decennier, och det visar hur nära symbolism och abstraktion låg varandra. Den som vill läsa mer om konstnärens liv och teknik kan börja på Fontfroides pressmaterial om Gustave Fayet eller på LVMH:s presentation av Fayet-utställningen.
Storlek, ram och ljus: praktiska råd för drömska motiv
Motiv med mjuka kanter förtjänar en ram som inte konkurrerar. Välj en slät träram i ek eller ask för pastellmotiv, och svart eller mörkbrun ram för kolmotiv. Passepartout i naturvitt höjer intrycket av papper och teckning. Håll dig till en enda färgfamilj om du hänger flera tillsammans; ett par i samma tonlägen blir lugnare än tre i olika. Och undvik direkt sol: pastellfärger i tryck bleknar snabbare än kol- och svartvita motiv, så placera de färgstarka bilderna på väggar som inte får eftermiddagssol rakt in.
Tänk också på hängningshöjden. Redons bilder fungerar bäst på ögonhöjd, ungefär 145 centimeter från golv till bildens mitt, eftersom de bjuder in till långsamt tittande. Hänger du dem för högt förlorar du den intima känsla som är poängen.
Vanliga frågor om Odilon Redon och Fayet-utställningen
Vill du ge Redons värld ett eget hörn i hemmet? Utforska våra posters med blommotiv och välj format, ram och färgskala som passar rummet.