Du köpte antagligen en poster vid tjugo som du inte skulle hänga upp i dag. Det brukar avfärdas med att man mognat. Forskningen säger något betydligt mer obekvämt: den estetiska smaken är inte en trappa man går uppför, utan en kurva som stiger, planar ut och sedan luckras upp igen – och den är genomgående långt rörligare än vi vill tro. När Cameron Pugach, Helmut Leder och Daniel Graham lät deltagare mellan 3 och 99 år rangordna samma målningar, ansikten och landskapsbilder två gånger med två veckors mellanrum, flyttade även den mest stabila åldersgruppen minst ett rangsteg per bild.
Två veckor. Samma person, samma bilder, ingen ny livserfarenhet emellan. Det är ett resultat som borde göra vem som helst försiktig med att säga "det där är inte min stil". Samtidigt är det användbar kunskap för den som ska välja konst till en vägg som ska hålla i tio år eller köpa en gåva till någon vars smak man inte känner. Den här artikeln följer fyra forskningsspår – utvecklingspsykologi, personlighetsforskning, minnesforskning och experimentell estetik – och vad de tillsammans säger om varför du gillar det du gillar just nu, och vad som sannolikt händer med det.
Kurvan mellan 3 och 99 år: vad stabilitetsmåttet faktiskt avslöjar
Studien publicerades 2017 i Frontiers in Human Neuroscience under titeln "How Stable Are Human Aesthetic Preferences Across the Lifespan?". Upplägget var avskalat: deltagarna fick rangordna bilder i fyra kategorier – målningar, fotografier av ansikten och naturscener – efter hur mycket de tyckte om dem. Två veckor senare fick de göra om exakt samma uppgift. Skillnaden mellan de två rangordningarna blev måttet på estetisk stabilitet.
Resultatet följde en upp-och-nedvänd U-kurva i samtliga kategorier. Barn i förskoleåldern var mycket instabila. Stabiliteten steg genom skolåren, toppade i tidig till mellersta vuxenålder och sjönk sedan gradvis igen under senare vuxenliv. Kurvan var alltså inte linjär – smaken sätter sig inte och stannar, den har en topp och en nedgång.
Snabbfakta: Pugach, Leder och Graham publicerade sin studie 2017 i Frontiers in Human Neuroscience. Deltagarna var mellan 3 och 99 år och rangordnade samma bilder två gånger med två veckors mellanrum. Stabiliteten följde en upp-och-nedvänd U-kurva med toppen i tidig till mellersta vuxenålder – men även den stabilaste gruppen flyttade i genomsnitt minst ett rangsteg per bild.
Det mest intressanta ligger i forskarnas tolkning. Om smak byggdes av ackumulerad kunskap – ju mer konst du sett, desto tydligare vet du vad du gillar – borde stabiliteten fortsätta stiga livet ut. Det gör den inte. Toppen kommer för tidigt. Forskarna föreslår i stället att förmågan till kognitiv kontroll, alltså att anpassa tänkandet efter situationen, spelar en roll i hur smaken konstrueras. Kognitiv kontroll följer ungefär samma bana genom livet som stabilitetskurvan gör.
Med andra ord: smak verkar vara mindre av ett lagrat arkiv och mer av en process som sker i stunden, och som därför påverkas av hur väl hjärnan just då kan hålla ihop en bedömning.
Vid åtta år börjar barn vara överens – men bara om föreställande konst
En studie publicerad 2016, också i Frontiers in Human Neuroscience, följde barn i grundskoleåldern och mätte något annat än stabilitet: samstämmighet. Hur mycket håller barn med varandra om vad som är fint?
Mellan fyra och åtta år ökade samstämmigheten för både abstrakta och föreställande verk. Men vid sex års ålder började de två kurvorna glida isär. Vid åtta och tio år var samstämmigheten signifikant högre för föreställande konst än för abstrakt. Barnen hade helt enkelt börjat enas om motiv, men inte om form.
Ännu mer talande var motiveringarna. När barnen förklarade varför de tyckte om en föreställande bild handlade det nästan alltid om motivet: hästen, huset, flickan. När de förklarade varför de tyckte om ett abstrakt verk pekade de i stället på formella egenskaper – färgen, linjerna, hur det var uppbyggt. De föreställande verken utlöste också betydligt fler associationer och känslomässiga reaktioner.
Det här är direkt användbart när man väljer konst till barn. En abstrakt komposition kan vara vacker på en barnvägg, men det är det föreställande motivet som barnet faktiskt kommer att prata om, återvända till och koppla minnen till. I vårt utbud av barntavlor är det just därför djur, sagofigurer och tydliga landskap som återkommer – inte för att abstraktion vore för svårt, utan för att igenkänningen är det som gör bilden till barnets egen.
Öppenhet: det enda personlighetsdrag som höll i 91 692 svar
År 2009 publicerade Tomas Chamorro-Premuzic, Stian Reimers, Anne Hsu och Gorkan Ahmetoglu en av de största undersökningarna som gjorts på ämnet, i British Journal of Psychology. Underlaget var 91 692 deltagare mellan 13 och 90 år, varav 60 procent kvinnor. Alla fyllde i ett personlighetstest enligt femfaktormodellen och betygsatte sedan 24 målningar fördelade på fyra riktningar: kubism, renässans, impressionism och japansk konst.
Av fem personlighetsdrag var det bara ett som höll hela vägen. Öppenhet för erfarenheter var det starkaste och enda konsekventa sambandet – det förklarade både den generella konstintressenivån och preferenser för enskilda riktningar, och det förutsade dessutom hur ofta någon besökte gallerier och om personen beskrev sig själv som konstnärlig snarare än vetenskaplig. Noggrannhet visade sig omvänt relaterat till tycke för abstrakt konst.
"Smaken är inte en trappa man går uppför. Den är en kurva som toppar tidigare än vi vill tro och sedan luckras upp igen."
Det förklarar en vardaglig gåta: varför två personer i samma ålder, med samma bakgrund och samma budget, kan ha helt olika reaktion på samma abstrakta posters. Det handlar sällan om bildning och nästan aldrig om hur många museer man hunnit besöka. Det handlar om ett stabilt personlighetsdrag som var på plats långt innan konsten kom in i bilden. Den som söker det bekanta hittar oftare hem i konstverk av kända konstnärer, där motivet redan har en berättelse knuten till sig. Varför abstrakt konst ändå kan bli djupt personlig har vi skrivit om separat i vår text om betraktarens andel.
Reminiscence bump: varför åren mellan tio och trettio väger tyngst
Minnesforskningen har sedan länge dokumenterat ett fenomen som kallas reminiscence bump. Hos personer över trettio år är minnen från ungefär tio till trettio års ålder kraftigt överrepresenterade när man ombeds minnas fritt. Perioden är inte längre än någon annan, men den lämnar djupare spår.
Carol Krumhansl och Justin Zupnick visade 2013 i Psychological Science att effekten dessutom kan ärvas. I studien "Cascading Reminiscence Bumps in Popular Music" kände unga vuxna igen och uppskattade musik från sina föräldrars ungdom i en utsträckning som inte kunde förklaras av egen exponering. Kulturen från den perioden går vidare ett steg i generationskedjan.
Svensk forskning pekar åt samma håll. En studie med forskare från bland annat Göteborgs universitet och Jönköping University visar att musiksmaken smalnar efter fyrtioårsåldern: fram till dess utforskas brett, därefter blir lyssnandet alltmer nostalgiskt. Äldre lyssnare slutar inte upptäcka nytt, men de återvänder allt oftare till det som en gång var deras.
Tips: Ska du köpa konst till någon över fyrtio – leta i deras tjugoårsålder, inte i deras nuvarande inredning. Ett motiv, en epok eller en plats som hör till åren mellan tio och trettio ger enligt minnesforskningen konsekvent starkare igenkänning än något som bara matchar soffan.
Överfört till väggen förklarar det varför retro och vintage posters fungerar så pålitligt som gåva. Det är inte epoken i sig som gör dem starka, utan att de träffar en period där mottagarens minnen ligger tätast. Vi har grävt djupare i mekanismen i vår text om nostalgins psykologi.
Vad en rörlig smak betyder för väggen därhemma
Om forskningen har rätt är slutsatsen inte att man ska sluta välja. Den är att man ska välja på ett sätt som tål att man ändrar sig.
Det praktiska svaret är att skilja på det som är dyrt att byta och det som är billigt att byta. Ramen, formatet och placeringen är det dyra – de kostar tid, verktyg och hål i väggen. Motivet är det billiga. Bygger du din vägg kring ett standardformat blir bytet en femminutersåtgärd i stället för ett projekt. Just därför är formatet 30x40 cm en så tacksam grundsten: ramen finns överallt, och motivet kan skiftas hur många gånger du vill utan att någonting annat behöver röras.
Den andra slutsatsen rör tålamodet. Forskningen om mere exposure visar att upprepad kontakt med en bild i sig ökar tycket för den – ett motiv som känns svalt i butiken kan bli ett favoritmotiv efter tre månader på väggen. Det är en god anledning att inte döma ut ett köp för snabbt. Vi har sammanfattat den forskningen i texten om varför en tavla växer på oss.
Den tredje: var generös mot ditt tjugoåriga jag. Om stabiliteten toppar i tidig vuxenålder betyder det att de val du gjorde då inte var slumpmässiga – de var tvärtom fattade i den period då din smak var som mest sammanhållen. Att du inte skulle göra samma val i dag betyder inte att valet var fel. Det betyder att kurvan rört sig.
Vanliga frågor om konstsmak och ålder
Slutsatsen av fyrtio års estetikforskning är märkligt befriande: din smak kommer att röra sig, och det är normalt. Det bästa du kan göra för din vägg är att välja motiv du reagerar starkt på i dag och samtidigt bygga ett system som gör det enkelt att ändra sig i morgon. Utforska våra abstrakta posters om du vill utmana dig själv, eller börja i det föreställande och låt kurvan göra sitt.