Akvarellmåleri – teknikens historia, mästare och kännetecken
Akvarellmåleri är konsten att måla med vattenlösliga pigment på papper, där det vita papperet självt står för ljuset och färgen läggs i tunna, genomskinliga skikt. Det är en av de äldsta teknikerna i bildkonsten och samtidigt en av de mest oförlåtande: ett penseldrag som lagts kan inte målas över, vattnet bestämmer lika mycket som handen, och resultatet blir antingen lysande eller grumligt. Just den känsligheten är skälet till att akvarellen i dag är ett av de mest efterfrågade uttrycken när svenskar väljer en tavla eller en poster till hemmet – luftig, ljus och med en närvaro som olja sällan når.
Den här guiden följer akvarellens väg från Albrecht Dürers fälthare i Nürnberg 1502, via den engelska akvarellskolan med Paul Sandby, Thomas Girtin och William Turner, fram till Anders Zorns och Carl Larssons svenska genombrott och dagens akvarellmästare som Lars Lerin. Du får veta vad som tekniskt skiljer akvarell från gouache och tempera, vilka verk som definierat genren, vilka svenska museer som förvaltar arvet – och hur du hänger akvarellens lätthet på en vägg utan att den försvinner.
Innehåll
↓ Vad är akvarellmåleri?
↓ Akvarellens historia – från papyrus till Dürer
↓ Den engelska akvarellskolan – tekniken blir konst
↓ Mästarna och de viktigaste verken
↓ Teknik, papper och pigment
↓ Svenskt och nordiskt akvarellmåleri
↓ Inflytande och arv – akvarellen i dag
↓ Akvarell i hemmet – så väljer du motiv
↓ Tidslinje – akvarellens utveckling
↓ Relaterade konströrelser och konstnärer
↓ Vanliga frågor om akvarellmåleri
Vad är akvarellmåleri?
Akvarell definieras av tre saker: pigment som binds med vattenlöslig gummi arabicum, ett papper som får lysa igenom färgen, och ett arbetssätt där ljuset sparas i stället för att målas dit. Ordet kommer från italienskans acquarello, av latinets aqua, vatten. Till skillnad från oljemåleriet, där konstnären bygger upp bilden från mörkt till ljust och kan täcka misstag med ett nytt lager, arbetar akvarellmålaren från ljust till mörkt. Den vitaste punkten i en akvarell är nästan alltid det orörda papperet.
Tekniken är närbesläktad med gouache, som använder samma bindemedel men med tillsats av krita eller vitt pigment så att färgen blir täckande. I fackspråk kallas den täckande varianten ofta bodycolour, och många av historiens mest berömda akvareller – Dürers fälthare är det klassiska exemplet – blandar de två. Tempera, som binds med äggula, och tusch, som är sot i vatten, räknas som egna tekniker även om de ofta hamnar under samma rubrik i museernas samlingar av konst på papper.
Inom akvarellen finns fyra huvudsakliga arbetssätt. Lasyren, där tunna genomskinliga skikt läggs på varandra sedan föregående torkat, ger djup och kontroll. Vått-i-vått, där färg läggs i ett redan fuktigt papper, ger mjuka övergångar och de dramatiska himlar som Turner blev berömd för. Torrpenseln, med minimalt vatten dragen över ett grovt papper, ger textur och glitter. Utsparningen, där papperet lämnas orört eller skyddas med maskeringsvätska, är det som gör att ljuset i en akvarell verkar komma inifrån bilden. Samma ljusverkan söker många i dag bland posters med naturmotiv, där akvarellens lätthet blivit ett eget formspråk.
Snabbfakta: Albrecht Dürers Fältharen (1502) och Det stora grästuvan (1503), båda akvarell och täckfärg på papper, förvaras på Albertina i Wien; haren kom till samlingen 1691. Society of Painters in Water-Colours, världens första akvarellsällskap, grundades den 30 november 1804 på Stafford Coffee House i London och fick kunglig stadga 1881 som Royal Watercolour Society. William Winsor och Henry Newton lanserade de första fuktiga akvarellfärgerna i skålar 1832 och kinesiskt vitt 1834. Turners akvarell The Blue Rigi (1842) såldes den 5 juni 2006 för 5,8 miljoner pund, rekord för en brittisk akvarell, och räddades till Tate 2007 sedan över 11 000 privatpersoner skänkt 550 000 pund. Anders Zorns akvarell Vårt dagliga bröd (1886, 68 × 102 cm) hänger på Nationalmuseum i Stockholm, och hans akvarell Sommarnöje (1886) såldes den 3 juni 2010 för 26 miljoner kronor. Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn på Tjörn invigdes den 17 juni 2000 och tar emot mellan 100 000 och 200 000 besökare per år.
Akvarellens historia – från papyrus till Dürer
Vattenbundna pigment på papper eller papyrus är äldre än nästan all annan bildkonst som bevarats. Egyptiska skrivare illustrerade dödsböcker med mineralpigment i vatten och gummi redan omkring 1500 f.Kr., och i Kina utvecklades under Tangdynastin (618–907) det tuschmåleri på silke och rispapper som i praktiken är akvarellens östasiatiska gren. Men i Europa förblev vattenfärgen under mer än tusen år ett verktyg för bokmålare, kartritare och arkitekter – något man använde för att förklara, inte för att uttrycka.
Medeltidens bokmåleri och renässansens studier
De medeltida handskrifternas miniatyrer målades med täckande vattenfärg på pergament, och det är där de europeiska pigmenttraditionerna föds: ultramarin från lapis lazuli, cinnober, malakitgrönt och bladguld. När papperet blev billigare under 1400-talet började konstnärer använda vattenfärg i sina förberedande studier – snabba anteckningar av ljus och färg inför en oljemålning eller fresk. Det var en arbetsteknik, sällan menad att visas.
Albrecht Dürer förändrade det. Under sina resor över Alperna 1494–1495 målade han landskapsakvareller som inte var studier till något annat utan färdiga bilder i egen rätt – de första självständiga landskapsakvarellerna i västerländsk konst. Och 1502 målade han i sin verkstad i Nürnberg Fältharen, en fälthare i naturlig storlek där varje hårstrå är dragen med en pensel så fin att man kan se ljusets reflex i djurets öga. Verket följdes 1503 av Det stora grästuvan, en klump jord med maskrosor, gröe och groblad återgiven med en exakthet som ingen botanisk illustration tidigare nått. Läs mer om konstnären på vår sida om Albrecht Dürer.
Botanik, topografi och den lavering som blev konst
Under 1600- och 1700-talen levde akvarellen vidare i tre praktiska sammanhang. Botaniska illustratörer som Maria Sibylla Merian, som 1705 gav ut sitt verk om Surinams insekter, använde akvarell för att återge växter och djur i exakt färg. Militära topografer lärde sig akvarell för att rita befästningar och terräng; som teckningslärare vid Royal Military Academy i Woolwich utbildade Paul Sandby från 1768 en hel generation engelska akvarellister. Den tredje traditionen var den laverade teckningen, där konstnären tecknade med penna och sedan lade tunna toner av bister eller tusch. Om hur den botaniska traditionen växte till en egen genre kan du läsa på sidan om botanisk konst.
Den engelska akvarellskolan – tekniken blir konst
Det är i England mellan omkring 1750 och 1850 som akvarellen går från hantverk till konstform, och skälet är lika mycket socialt som konstnärligt. Den engelska överklassens bildningsresa, Grand Tour, skapade efterfrågan på minnesbilder från Italien och Alperna. Papper var lätt att bära, färgen torkade snabbt, och den nya intressen för det pittoreska landskapet gjorde att en akvarell från Lake District kunde hänga i en salong utan att anses simpel. Paul Sandby, som 1768 var en av Royal Academys grundare, kallas ofta den engelska akvarellens fader just för att han visade att tekniken kunde bära ett helt landskap.
Girtin, Cozens och den rena lasyren
Thomas Girtin, född samma år som Turner, 1775, och död redan 1802 vid 27 års ålder, var den som befriade akvarellen från den laverade teckningens penndrag. I stället för att först rita konturer och sedan färglägga byggde Girtin sina landskap direkt med breda, genomskinliga lasyrer av varmt brunt, blått och grått, på ett grovt papper som lät ljuset stanna i ytan. Turner ska ha sagt att om Tom Girtin hade levt skulle han själv ha svultit. John Robert Cozens, vars alpakvareller från 1770- och 1780-talen fick John Constable att kalla honom "landskapets största geni", visade hur en akvarell kunde bära stämning snarare än information.
Ett eget sällskap – 1804
Royal Academy betraktade fortfarande akvarellen som något för amatörer och damer, och hängde akvareller i sämre rum vid sina utställningar. Den 30 november 1804 samlades därför Robert Hills, William Henry Pyne, Samuel Shelley och William Frederick Wells på Stafford Coffee House vid Oxford Street i London och grundade Society of Painters in Water-Colours. Den första egna utställningen 1805 lockade omkring 12 000 besökare och blev ett kommersiellt genombrott. Sällskapet lever i dag som Royal Watercolour Society, med kunglig stadga sedan 1881, och är världens äldsta akvarellsällskap.
Turner – akvarellen som ljus
Joseph Mallord William Turner tog sedan tekniken dit ingen varit. Han skrapade i papperet med nageln och knivspetsen för att få fram vita gnistor, han lade vått-i-vått tills himlen och vattnet blev en enda upplöst rörelse, och han använde akvarellens genomskinlighet för att måla ljuset självt snarare än det ljuset föll på. Vid sin död 1851 efterlämnade han omkring 37 500 skisser och akvareller till den brittiska staten, en donation som i dag utgör kärnan i Tate Britains samling och som museet håller på att katalogisera fullständigt i samband med 250-årsjubileet av hans födelse. Vår sida om William Turner går djupare in på hans stormar och solnedgångar.
Mästarna och de viktigaste verken
Akvarellens kanon är kortare än oljemåleriets, eftersom papper är ljuskänsligt och museer sällan kan ha verken hängande permanent. Här är de verk som definierat vad en akvarell kan vara.
Albrecht Dürer – Fältharen (1502)
Ett djur, ett tomt papper och ett ljus som kommer från vänster. Dürers hare är 25,1 × 22,6 cm stor, målad med akvarell och täckfärg, och signerad med det berömda monogrammet AD under årtalet 1502. Verket stannade i Dürers verkstad till hans död 1528, köptes av Nürnbergpatriciern Willibald Imhoff, såldes 1588 till kejsar Rudolf II och hamnade 1691 i den samling som blev Albertina i Wien. Av bevarandeskäl visas originalet bara några månader vart femte år; däremellan visar museet en faksimil. Att bilden fortfarande är Österrikes mest reproducerade konstverk säger något om varför akvarellens exakthet aldrig gått ur tiden.
William Turner – The Blue Rigi (1842)
Berget Rigi vid Vierwaldstättersjön i gryning, målat i en enda blå ton som skiftar från nästan vitt till djup indigo. Turner målade tre versioner av Rigi – den blå, den röda och den mörka – och den blå räknas som hans akvarellkonsts höjdpunkt. När den såldes på Christie's den 5 juni 2006 för 5,8 miljoner pund blev den den dyraste brittiska akvarellen någonsin. Exportförbud utfärdades, Tate fick köpa den för 4,95 miljoner pund, och 2007 kunde den hängas i London efter en insamling där Art Fund gav 500 000 pund och över 11 000 privatpersoner bidrog med 550 000. Sedan 2007 har Tate alla tre Rigi-akvarellerna i samma samling.
Anders Zorn – Vårt dagliga bröd (1886)
En grupp kvinnor och barn rastar vid en åker i Mora, potatisen kokar över öppen eld, och i förgrunden sitter Zorns egen mormor. Verket, 68 × 102 cm, tillkom sedan Nationalmuseum uppmuntrat den 26-årige Zorn att måla ett "fosterländskt" motiv, och det är i dag museets kanske mest beundrade akvarell. Zorn hade då redan visat att akvarell kunde göra allt som olja kunde: Sommarnöje, målad samma år på Dalarö, visar hans hustru Emma och en man i en roddbåt i ett solglitter som är ren teknik – utsparat papper, vått-i-vått och torrpensel i samma bild. När Sommarnöje såldes på Stockholms Auktionsverk den 3 juni 2010 för 26 miljoner kronor var det dittills det högsta pris som betalats för ett svenskt konstverk på auktion i Sverige.
"Akvarellen är den svåraste av alla tekniker, ty den tål ingen ånger." – tillskrivet Anders Zorn, återgivet i Zornmuseets samlingskatalog
Carl Larsson – Ett hem (1894–1899)
Tjugosex akvareller från Lilla Hyttnäs i Sundborn, publicerade i bokform av Bonniers 1899 och i dag i Nationalmuseums samling. Blomsterfönstret, Lathörnet, Mammas och småflickornas rum och Kräftfångst är sedan mer än hundra år den svenska inredningens urbilder: vita möbler, röda och gröna paneler, textilier av Karin Larsson och barn i rörelse. Larsson valde akvarellen medvetet – tekniken passade det ljusa, luftiga hemmet bättre än oljans tyngd, och den lät sig reproduceras i tryck så att bilderna kunde nå långt bortom museet. Det är i praktiken den första svenska bildserien som blev inredning, och vår sida om Carl Larsson berättar hur den kom till.
John Singer Sargent – akvarellerna från Venedig och Alperna
Den amerikanske societetsporträttören John Singer Sargent tröttnade omkring 1907 på beställningsporträtten och ägnade resten av sitt liv åt akvarell – omkring 2 000 blad från Venedig, Korfu och Alperna. 1909 köpte Brooklyn Museum 83 av hans akvareller på en gång, och 1912 köpte Museum of Fine Arts i Boston 45. Sargent visade att akvarellen kunde vara lika snabb, säker och sensuell som impressionisternas olja.
Teknik, papper och pigment
Ingen annan målarteknik är så beroende av sitt material. En oljemålning kan i princip göras på vad som helst; en akvarell är i lika hög grad papperets verk som penselns. Det är därför historien om akvarellen också är historien om pappersbruk, färgfabriker och kemi.
Papperet – 100 procent bomull och tre ytor
Akvarellpapper av hög kvalitet görs av bomullslinters, inte av trämassa, och limmas invändigt och utvändigt med gelatin så att vattnet stannar på ytan tillräckligt länge för att färgen ska kunna styras. Det anges i gram per kvadratmeter: 185 g är tunt och måste spännas upp, 300 g är standard och 640 g tål vått-i-vått utan att bukta. Ytan finns i tre varianter: hetpressad (slät, för detaljer och botanik), kallpressad (lätt struktur, den vanligaste) och grov (för torrpensel och landskap). Det engelska pappersbruket Whatman, grundat i Kent på 1740-talet, tillverkade från 1757 det första velinpapperet utan ränder från formen, och det är inte en slump att den engelska akvarellskolan växte fram i samma årtionden. Turner, Girtin och Cozens målade alla på Whatman.
Färgen – från torra kakor till fuktiga skålar
Fram till 1700-talet rev varje konstnär sina egna pigment i gummi arabicum. 1766 började William Reeves i London sälja färdiga, torra akvarellkakor som fuktades med pensel, en uppfinning som gjorde tekniken tillgänglig för resande amatörer och belönades av Society of Arts 1781. Nästa steg togs av kemisten William Winsor och konstnären Henry Newton, som 1832 lanserade fuktiga akvarellfärger i små porslinsskålar – de pans som fortfarande används – och 1834 introducerade kinesiskt vitt, ett zinkvitt som gjorde det möjligt att lägga ljusa toner ovanpå mörka utan att färgen blev kritig. Från 1846 kom färg i metalltuber, och akvarellen kunde följa med ut i landskapet på samma villkor som oljan.
Ljus, transparens och det oåterkalleliga
Det som gör en akvarell lysande är att ljuset går genom färgskiktet, träffar det vita papperet och reflekteras tillbaka genom pigmentet. Ju fler lager, desto mindre ljus kommer tillbaka, och därför är den skickligaste akvarellen ofta den som gör minst: två eller tre lasyrer, mycket vitt papper, och ett beslut om var mörkret ska ligga innan penseln doppas. Det oåterkalleliga i tekniken är också dess estetik: betraktaren ser handens hastighet och vattnets slump som en del av bilden. Vill du förstå hur den rörelsen upplevs på nära håll finns en bra ingång i vår guide om äkthetseffekten – original mot reproduktion.
Svenskt och nordiskt akvarellmåleri
Få länder har en så stark akvarelltradition i förhållande till sin storlek som Sverige, och det beror på två män födda med sju års mellanrum i Dalarna och Stockholm: Carl Larsson (1853) och Anders Zorn (1860). Men traditionen är både äldre och bredare än så.
Egron Lundgren och 1800-talets resande akvarellister
Egron Lundgren (1815–1875) från Stockholm är den svenska akvarellens pionjär. Efter studier i Paris och tolv år i Italien och Spanien följde han 1858 den brittiska armén i Indien som krigsmålare och blev en av den engelska akvarellskolans mest respekterade utländska medlemmar; drottning Victoria köpte hans blad, och Nationalmuseum förvarar i dag flera hundra av hans akvareller. Det var Lundgren som visade en svensk publik att akvarell kunde vara stor konst, och det var hans engelska kontakter som förde den brittiska tekniken – genomskinliga lasyrer på grovt papper – till Sverige.
Zorn – akvarellens svenska världsstjärna
Anders Zorn målade nästan uteslutande i akvarell fram till 1887, då han under en vistelse i S:t Ives i Cornwall gick över till olja. De sju åren dessförinnan är den svenska akvarellens höjdpunkt: Vårt dagliga bröd, Sommarnöje, Kapprodd och Londonbilderna från 1880-talets mitt visar en teknisk säkerhet som ingen i Europa då överträffade. Zornmuseet i Mora, invigt 1939, förvaltar tillsammans med Nationalmuseum huvuddelen av akvarellerna, och när Bukowskis i Stockholm sålde oljemålningen Söndagsmorgon för 35,25 miljoner kronor sattes ett nytt rekord för svensk konst – men det var akvarellen som byggde hans namn. Hela hans karriär, från Mora till Paris och tillbaka, finns på vår sida om Anders Zorn.
Nordiska Akvarellmuseet – ett museum för en enda teknik
Att Sverige har världens enda större museum tillägnat akvarell säger något om teknikens ställning här. Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn på Tjörn invigdes den 17 juni 2000 efter en arkitekttävling 1996 som med 386 inlämnade förslag var den dittills största i Norden; vinnarna, danskarna Niels Bruun och Henrik Corfitsen, ritade en långsträckt röd byggnad ute på klipporna vid Bottnafjorden. Museet tar emot mellan 100 000 och 200 000 besökare per år, köper löpande in nordiska samtidsakvareller och visar 2026 en sommarutställning med Asger Jorn och Per Kirkeby (10 maj–6 september) följd av Britta Marakatt-Labbas akvareller och teckningar hösten och vintern 2026–2027. På andra sidan Vänern, i Karlstad, öppnade Lars Lerin 2012 konsthallen Sandgrund med sina egna verk – Lerin, född 1954 i Munkfors, räknas i dag som Nordens främsta akvarellist, med gråtonade vinterlandskap och ödehus i format som ofta överstiger en meter. Den bredare bilden av hur det nordiska ljuset format vår konst finns på sidan om nordisk konst.
Inflytande och arv – akvarellen i dag
Akvarellen har aldrig haft en egen "ism" – den är en teknik, inte en rörelse – men den har följt med genom nästan alla. Cézanne målade 1900–1906 akvareller av Mont Sainte-Victoire där färgfläckarna ligger fritt på papperet, och det var de bladen som visade kubisterna hur en form kan byggas av färg i stället för kontur. Emil Nolde gjorde i hemlighet omkring 1 300 små akvareller under målningsförbudet 1938–1945, och Paul Klee använde akvarellens genomskinlighet för de skiktade färgrutor som blev hans signatur på Bauhaus.
I Sverige har tekniken haft en obruten linje från Zorn via Bruno Liljefors, som målade sina fåglar i akvarell innan de blev olja, till Carl Fredrik Hill, vars teckningar och akvareller från sjukdomsåren i Lund 1883–1911 – runt 3 500 blad – i dag ses som ett av den svenska modernismens viktigaste förarbeten. Läs om dem på våra sidor om Carl Fredrik Hill och den romantik som formade hans tidiga landskap, romantiken. Och det japanska träsnittet, vars flata färgfält och tomma ytor sedan 1860-talet påverkat västerländsk konst, bygger på samma princip som akvarellen: papperet som ljus, färgen som lasyr. Den kopplingen förklaras på sidan om japansk konst och ukiyo-e.
I dag är akvarellen den mest efterfrågade måleritekniken i tryck. Skälet är enkelt: originalet är redan pigment på papper, och en poster efter en akvarell kommer därför närmare förlagan än en poster efter en oljemålning någonsin kan.
Akvarell i hemmet – så väljer du motiv
Akvarellens styrka på en vägg är dess lätthet, och det är också dess svaghet. En blek akvarell på en vit vägg kan försvinna helt, medan samma bild på en mörkgrå eller grön vägg plötsligt lyser.
Väggfärg och passepartout gör jobbet
En akvarell behöver luft runt sig. En bred, vit passepartout – minst 5 cm, gärna 8 – återskapar det vita papperet runt motivet och gör att färgen får något att lysa mot. Ramen bör vara tunn och ljus: ek, ask eller vitmålat trä. Svarta ramar fungerar bara till kraftfulla akvareller som Zorns eller Lerins. Sedan 2024 ser vi att allt fler väljer att hänga ljusa akvareller på färgade väggar – salviagrönt, terrakotta, mörkblått – och det är den enskilt största förändringen i hur tekniken används i inredning. Vår guide om posters till mörka väggar går igenom exakt vilka kombinationer som fungerar.
Rum för rum
I sovrummet passar akvarellens mjuka övergångar bäst av allt: ett dis över vatten, en blek botanisk studie, en tonad himmel i två färger. I vardagsrummet får akvarellen gärna vara större och starkare – ett landskap i 50 × 70 cm eller en serie av tre botaniska blad i samma ram bildar ett lugnt centrum utan att dominera. I hallen fungerar detaljrika akvareller av Dürers typ, eftersom man passerar nära. Badrum och kök är de rum där en poster efter en akvarell faktiskt är att föredra framför ett original, eftersom fukt är papperskonstens fiende. Läs mer i vår guide till att välja rätt konst till hemmet.
Tips: Häng aldrig en akvarell – original eller tryck – i direkt solljus. Pigmenten på papper bleknar snabbare än olja, och ett fönster i söderläge kan förändra en bild märkbart på ett par år. Välj en vägg som får indirekt dagsljus, använd glas med UV-skydd om du ramar in själv, och kombinera gärna två eller tre akvareller i samma ljusa ramtyp så att lättheten blir en avsiktlig helhet i stället för något som ser tunt ut. En bred passepartout gör mer för en akvarell än någon ram.
Hos Bozetto hittar du akvarellens motivvärld i flera kollektioner – luftiga botaniska posters i Dürers och Merians anda, klassiska landskap och figurmotiv bland posters av kända konstnärer, och ljusa toner i beigea posters som gör sig särskilt bra mot färgade väggar. Hur du sedan sätter samman dem finns i vår guide till tavelväggen.
Tidslinje – akvarellens utveckling
Ca 1500 f.Kr. – Egyptiska skrivare illustrerar dödsböcker med vattenbundna mineralpigment på papyrus.
1494–1495 – Albrecht Dürer målar de första självständiga landskapsakvarellerna i Europa under sin resa över Alperna.
1502–1503 – Dürer målar Fältharen och Det stora grästuvan i Nürnberg; båda finns i dag på Albertina i Wien.
1705 – Maria Sibylla Merian ger ut Metamorphosis insectorum Surinamensium med akvarellerade planscher.
1757 – James Whatman tillverkar det första velinpapperet, som blir den engelska akvarellskolans underlag.
1766 – William Reeves säljer de första färdiga akvarellkakorna i London.
1804 – Society of Painters in Water-Colours grundas den 30 november i London; första utställningen 1805.
1832–1834 – Winsor & Newton lanserar fuktiga akvarellfärger i skålar och kinesiskt vitt.
1842 – Turner målar The Blue Rigi, i dag på Tate Britain.
1858 – Egron Lundgren följer brittiska armén i Indien och blir Sveriges förste internationellt erkände akvarellist.
1886 – Anders Zorn målar Vårt dagliga bröd och Sommarnöje.
1899 – Carl Larssons Ett hem med 26 akvareller ges ut av Bonniers.
1909 – Brooklyn Museum köper 83 akvareller av John Singer Sargent.
2000 – Nordiska Akvarellmuseet invigs den 17 juni i Skärhamn på Tjörn.
2007 – Tate förvärvar The Blue Rigi efter en insamling med över 11 000 givare.
2010 – Zorns Sommarnöje säljs för 26 miljoner kronor på Stockholms Auktionsverk.
2012 – Lars Lerin öppnar konsthallen Sandgrund i Karlstad.
2025–2026 – Tate Britain firar Turner 250 och visar Turner and Constable 27 november 2025–12 april 2026.
Relaterade konströrelser och konstnärer
Akvarellen löper genom hela konsthistorien, och flera av våra faktasidor fördjupar delarna. Albrecht Dürer gav tekniken dess första mästerverk, William Turner gjorde den till ljus, och Anders Zorn och Carl Larsson gav den ett svenskt hem. Den som vill förstå akvarellens motiv i ett bredare sammanhang hittar mer på sidorna om landskapsmåleri, botanisk konst och marinmåleri. Samtliga våra faktasidor om konstnärer, rörelser och genrer är samlade i Bozettos kunskapsbank.
Vill du gå till källorna finns Dürers hare i Albertinas samlingspresentation, Turners akvareller i Tates Turner 250, Zorns Vårt dagliga bröd i Nationalmuseums samlingsdatabas och museets egen historia hos Nordiska Akvarellmuseet.
Vanliga frågor om akvarellmåleri
Från Dürers hare till Zorns solglitter har akvarellen i över fem hundra år visat att ljus kan målas med nästan ingenting – vatten, pigment och ett vitt papper. Vill du ta med den lättheten hem hittar du ljusa landskap, botaniska studier och klassiska mästare bland posters av kända konstnärer hos Bozetto.