Nabierna (Les Nabis) – Bonnard, Vuillard, Denis och profeternas måleri

Nabierna, eller Les Nabis, var en grupp unga franska konstnärer som mellan 1888 och 1900 omformade synen på vad en tavla kan vara. De ville göra konst som bärs av färg, yta och dekorativ rytm snarare än av en trogen avbildning av verkligheten, och i sina händer blev ett vardagsrum, en trädgård eller en middagsbordsscen lika värdig som ett historiemotiv. Pierre Bonnard, Édouard Vuillard och Maurice Denis är gruppens mest kända namn, och deras konst hänger i dag på Musée d'Orsay, Metropolitan Museum of Art och i svenska samlingar. Ett konstverk av Bonnard sålde 2019 för 19,57 miljoner dollar, så det som började som ett vänskapsprojekt bland studenter har blivit en av modernismens mest eftertraktade traditioner.

Den här sidan är en svensk guide till nabierna, byggd på museers egna uppgifter, auktionshusens dokumentation och aktuella utställningar. Vi går igenom hur Paul Sérusiers lilla landskap Talismanen från 1888 blev gruppens symbol, vilka konstnärerna var, hur de arbetade med japanska träsnitt, affischer och teaterdekor, och varför Bonnard fick en egen stor utställning på Nationalmuseum i Stockholm 2025. Sidan avslutas med en praktisk inredningsguide, en tidslinje och svar på vanliga frågor.

Innehåll
↓ Vad är nabierna?
↓ Historia – från Pont-Aven till Galerie Bernheim
↓ De viktigaste konstnärerna och verken
↓ Stil och teknik – platt yta, mönster och dämpad färg
↓ Arv och inflytande – Norden, Göteborg och Barcelona
↓ Nabierna i hemmet – praktisk inredningsguide
↓ Tidslinje över nabierna
↓ Relaterade konstnärer och rörelser
↓ Vanliga frågor om nabierna

Vad är nabierna?

Nabierna (franska Les Nabis) var en konstnärsgrupp i Paris som var verksam mellan 1888 och 1900. Namnet kommer från det hebreiska ordet nevi'im, som betyder profeter, och föreslogs enligt Sotheby's av poeten Henri Cazalis. Konstnärerna såg sig själva som profeter för en ny sorts måleri, och gruppen hade ett nästan ordensliknande drag med smeknamn, hemliga möten och ett eget "tempel", Paul Ransons ateljé på Boulevard du Montparnasse. Nabierna räknas som en gren av postimpressionismen och som en bro mellan symbolismen och 1900-talets modernism.

Snabbfakta: Period: 1888–1900. Plats: Paris, med förgreningar till Pont-Aven i Bretagne och Saint-Germain-en-Laye. Symbolverk: Talismanen av Paul Sérusier, målad i oktober 1888, 27 × 21,5 cm, i dag på Musée d'Orsay. Första gemensamma utställning: 1889 på Café des Arts. Programskrift: Maurice Denis "Définition du néo-traditionnisme", publicerad i augusti 1890 i tidskriften Art et Critique. Kärnmedlemmar: Pierre Bonnard (1867–1947), Édouard Vuillard (1868–1940), Maurice Denis (1870–1943), Paul Sérusier (1864–1927), Félix Vallotton (1865–1925) och Paul Ranson (1861–1909). Sista utställning: 1900 på Galerie Bernheim. Auktionsrekord för Bonnard: 19,57 miljoner dollar på Christie's i New York den 13 maj 2019. Största Bonnard-utställningen i Sverige på över sju decennier: Nationalmuseum, 20 februari–18 maj 2025, med över hundra verk.

Det som förenade medlemmarna var övertygelsen att en målning först och främst är en yta, inte ett fönster. Denna tanke formulerades av Maurice Denis 1890 och kom att påverka både fauvismen, kubismen och den abstrakta konsten. Nabierna förde samtidigt in konsten i vardagen: de ritade affischer, teaterprogram, folkskärmar, tapeter, glasmålningar och bokillustrationer, och vägrade dra någon skarp gräns mellan "fin" konst och dekorativ konst. Just den hållningen gör dem så användbara för den som vill ha konst i hemmet, eftersom bilderna redan från början var tänkta att samspela med rummet.

Historia – från Pont-Aven till Galerie Bernheim

Nabiernas historia kan delas i tre skeden: födelsen i Bretagne och Paris 1888–1890, den intensiva dekorativa perioden på 1890-talet, och upplösningen kring sekelskiftet. Alla tre hänger ihop med några få platser, framför allt Académie Julian i Paris, där de flesta medlemmarna var elever i slutet av 1880-talet.

1888: Talismanen och Gauguins råd

Under sommaren och hösten 1888 vistades den 24-årige Paul Sérusier i Pont-Aven i Bretagne, där Paul Gauguin hade samlat en krets konstnärer. Enligt Sérusiers eget berättande för Maurice Denis uppmanade Gauguin honom att måla träden gula om han såg dem som gula, skuggorna blå och bladen röda. Resultatet blev ett litet landskap på cigarrlådelock, 27 × 21,5 cm, med titeln Le Bois d'amour à Pont-Aven, i dag känt som Talismanen (Le Talisman). Sérusier tog tavlan med sig tillbaka till Paris och visade den för sina kamrater på Académie Julian. Den blev gruppens födelsebevis och hänger i dag på Musée d'Orsay. Gauguin själv ingick aldrig formellt i gruppen, men hans syntetism var själva fröet.

1889–1893: Profeterna samlas

Efter Talismanen började de unga konstnärerna träffas regelbundet. Bonnard, Vuillard och Denis delade 1891 ateljé på rue Pigalle 28, och Paul Ranson öppnade sin ateljé på Boulevard du Montparnasse som samlingsplats. Gruppen visade sitt första gemensamma arbete 1889 på Café des Arts, intill världsutställningen i Paris. Hösten 1890 publicerade Denis sitt berömda ställningstagande, och 1890 såg även en stor utställning av japanska träsnitt på Beaux-Arts i Paris, som kom att prägla nabierna djupt. Bonnard fick öknamnet "den mycket japanske nabin" (le nabi très japonard). Vuillard kallades "zouavnabin", Sérusier "nabin med den glänsande skallen" och schweizaren Félix Vallotton "den utländske nabin".

1894–1900: Teatern, tidskriften och upplösningen

På 1890-talet nådde nabierna sin största synlighet. Bonnard gjorde 1891 sin berömda affisch för France-Champagne och 1894 en affisch för tidskriften La Revue blanche, vars redaktörer, bröderna Natanson, blev viktiga uppdragsgivare. Vuillard och Bonnard dekorerade herrgårdar och salonger åt Natanson-kretsen, och 1893 grundade Aurélien Lugné-Poe Théâtre de l'Œuvre, där Vuillard och flera andra nabier gjorde dekor och programblad. Gruppen höll sin sista utställning 1900 på Galerie Bernheim i Paris. Därefter gick konstnärerna skilda vägar: Denis ägnade sig åt kyrklig konst, Sérusier åt teosofi och geometri, Vallotton åt mörkt, skarpt realistiskt måleri och Bonnard och Vuillard åt det intima, färgsprakande interiörmåleri som de blev mest kända för.

De viktigaste konstnärerna och verken

Nabierna var inte en stilmässigt enhetlig grupp, utan en krets av individer med gemensamma principer. Fyra av dem formade i första hand rörelsens rykte: Bonnard, Vuillard, Denis och Vallotton. Sérusier var teoretikern och kontaktytan mot Gauguin, men hans eget konstnärskap står i skuggan av Talismanen.

Pierre Bonnard (1867–1947) – färgens intimiste

Pierre Bonnard föddes i Fontenay-aux-Roses och dog 1947 i Le Cannet vid Medelhavet. Han började som juridikstudent, men kom via Académie Julian till nabierna. Hans genombrott var affischen France-Champagne 1891, och under 1890-talet formade han ett eget språk av platta färgfält, avskurna perspektiv och ovanliga bildutsnitt. Från 1900-talet målade han det han kallade "det oavslutade ögonblicket": hustrun Marthe i badkaret, frukostbordet, trädgården i Normandie och senare terrasserna på Rivieran. Hans rekordpris är 19,57 miljoner dollar för La Terrasse ou Une Terrasse à Grasse (1912), sålt av Christie's i New York den 13 maj 2019. Det gamla rekordet, Terrasse à Vernon (1923), hade sålts för 11,6 miljoner dollar på Christie's den 9 februari 2011. Nationalmuseum i Stockholm visade sedan 2025 mer än hundra av hans verk.

Édouard Vuillard (1868–1940) – interiörens stilla poet

Édouard Vuillard föddes i Cuiseaux och växte upp i Paris tillsammans med sin mor, som drev en korsettsömnad. Hans tidiga mästerverk hör direkt hemma i den världen: Les Couturières (1890) visar sömmerskor i arbete och såldes 2012 på Sotheby's för 3 401 250 pund. Vuillard blev mästare på tapetlika interiörer där figurer nästan smälter in i mönstren på tyg och väggar. Under 1890-talet gjorde han stora dekorativa paneler för Natanson-familjen och Théâtre de l'Œuvre, och efter 1900 blev han en eftertraktad porträttör av parisiska societetsmiljöer. Han dog 1940 i La Baule.

"Kom ihåg att en målning, innan den är en slaghäst, en naken kvinna eller någon anekdot, i grunden är en plan yta täckt av färger i en viss ordning." – Maurice Denis, Art et Critique, augusti 1890 (fri översättning)

Maurice Denis (1870–1943) – teoretikern och den religiösa bildkonstnären

Maurice Denis, född i Granville i Normandie, var gruppens skriftställare. Hans text från 1890 är i dag en av modernismens mest citerade, eftersom den flyttade fokus från motivet till själva målningen. Hans eget måleri kombinerar dekorativa linjer, ljusa pasteller och en djup kristen tro. År 1900 målade han Hommage à Cézanne, som visar hans kamrater samlade kring ett Cézanne-stilleben, och 1919 grundade han tillsammans med Georges Desvallières Ateliers d'Art Sacré. Han dog 1943 i Paris.

Félix Vallotton (1865–1925) – träsnittets skarpa blick

Félix Vallotton föddes i Lausanne i Schweiz och slog sig ned i Paris. Hans stora bidrag är träsnitten från 1890-talet, där svarta och vita fält placeras i kompromisslös kontrast, och hans interiörer med kyligt ironiska vardagsscener. Han är nabin som mest direkt förde japansk grafik in i europeisk bildkonst, och hans stil föregriper både sakligheten och Nya sakligheten på 1920-talet.

Övriga nabier och deras roller

Paul Sérusier (1864–1927) bar ut Gauguins idéer och skrev senare boken ABC de la peinture. Paul Ranson (1861–1909) skapade dekorativa väggbonader och gjorde sin ateljé till gruppens "tempel". Ungraren József Rippl-Rónai (1861–1927) tog med nabi-idéerna till Budapest, och Aristide Maillol (1861–1944) skiftade senare från vävda gobelänger till skulptur. Holländaren Jan Verkade (1868–1946) blev benediktinermunk. Henri-Gabriel Ibels (1867–1936) var "journalistnabin" och gjorde affischer, teaterteckningar och förlagor till glasmålningar till Siegfried Bings utställning 1895.

Kretsen runt konstnärerna – modeller, mecenater och vänner

Nabierna målade sällan främlingar. Deras motiv var familjen, vännerna och uppdragsgivarna: Bonnards hustru Marthe, som Nationalmuseum lyfte fram som en av hans mest återkommande modeller, Vuillards mor och syster, och Natanson-kretsen kring La Revue blanche. Pianisten Misia, gift med Thadée Natanson från 1893, avbildades av både Vuillard, Bonnard och Vallotton och blev något av gruppens musa. Den täta kretsen förklarar varför nabiernas bilder känns så personliga: de är dagböcker i färg snarare än offentliga uttalanden.

Stil och teknik – platt yta, mönster och dämpad färg

Nabiernas stil är lätt att känna igen, men svår att sammanfatta, eftersom varje konstnär tolkade principerna på sitt sätt. Några gemensamma drag återkommer dock: den platta bildytan, det dekorativa mönstret, de oväntade bildutsnitten och en färgskala som växlar mellan koncentrerade toner och dämpade mellantoner.

Den platta ytan och synteten

Efter Gauguin och Pont-Aven-skolan använde nabierna stora, jämna färgfält avgränsade av tydliga konturer, en metod som kallas syntetism eller cloisonnism. Perspektivet trycktes ihop, skuggor modellerades inte efter ljuskällan utan efter färgens egen logik. I Denis definition av neotraditionalismen från 1890 blir ytan själva ämnet: en tavla är en plan yta, täckt av färger i en viss ordning. Det är en tanke som kommer att nå Matisse och fauvisterna bara femton år senare.

Japonismen och bildutsnittet

Utställningen av japanska träsnitt på Beaux-Arts i Paris 1890 gav nabierna en verktygslåda som de plockade ur resten av decenniet. De lånade de höga horisonterna, de avskurna figurerna, de stora tomma ytorna och de smala, vertikala formaten. Bonnard och Vallotton gick längst. Läs mer om denna kulturella våg i vår guide till japonismen.

Dekorativ konst, textil och teater

Nabierna arbetade med olika material: olja på kartong, distemper på duk, litografi, träsnitt, glasmålning, skärmar och tapeter. Vuillards stora dekorativa paneler för Natanson-familjen och för Théâtre de l'Œuvre visar hur konsten blev en del av rummet. Det är samma tänkande som i Art Nouveau och som senare driver Wiener Werkstätte och Bauhaus.

Motivvärlden – vardagen som huvudämne

Där impressionisterna sökte det flyktiga ljuset i landskapet vände nabierna blicken inåt. Deras mest återkommande motiv är matbordet, sömnadsrummet, badrummet, trädgården bakom huset och barnen som leker i hörnet av bilden. Konsthistoriker använder ofta ordet intimism om Vuillards och Bonnards interiörer. Motivvalet gör verken lätta att leva med, eftersom de aldrig skriker efter uppmärksamhet.

Arv och inflytande – Norden, Göteborg och Barcelona

Nabiernas arv syns på flera nivåer. Estetiskt banade de väg för fauvismen, kubismen och den tyska expressionismen. Sotheby's pekar också ut att konstnärer som Howard Hodgkin och Lisa Yuskavage hämtat näring ur samma tradition. Institutionellt har nabierna fått en förnyad uppmärksamhet de senaste åren genom flera stora utställningar.

Den största svenska händelsen är utställningen Bonnard och Norden på Nationalmuseum i Stockholm, som pågick 20 februari–18 maj 2025. Den visade över hundra verk av Bonnard, med lån från Musée d'Orsay, Metropolitan Museum of Art och National Gallery of Art i Washington, plus verk av ett tjugotal nordiska konstnärer. Utställningen togs fram i samarbete med Lillehammer kunstmuseum, där den visades 15 juni–19 oktober 2025. Nationalmuseum beskrev den som den första Bonnard-utställningen i Sverige på över sju decennier. Den undersökte hur Bonnard påverkade nordiska konstnärer, bland dem Göteborgskoloristerna Ragnar Sandberg, Karin Parrow och Ivan Ivarson samt den finska Septem-gruppen med Magnus Enckell och Ellen Thesleff, och hur hans psykologiskt laddade interiörer kan läsas tillsammans med Edvard Munchs. Redan 1939 hade en stor Bonnard-utställning turnerat till Oslo, Göteborg och Stockholm, då den största utanför Frankrike.

Göteborgs konstmuseum visade 2023–2024 utställningen Den underbara färgen. Göteborgskolorismen i nytt ljus, 22 april 2023–7 april 2024, med 218 verk. Museet pekar på fransk konst, inte minst Henri Matisse, som huvudkälla för kolorismen. Kopplingen mellan de franska nabierna, Matisse och 1930-talets göteborgsmålare är en röd tråd i den svenska färgtraditionen. Läs mer i vår guide till nordisk konst och i artikeln om De Unga 1909.

Internationellt har intresset ökat ytterligare. Fundació Catalunya La Pedrera i Barcelona visade The Nabis: from Bonnard to Vuillard 6 mars–28 juni 2026 under ledning av kuratorn Isabelle Cahn och med stöd av Musée d'Orsay, som den första stora utställningen i Barcelona helt tillägnad rörelsen. Bibliothèque nationale de France i Paris visade 2025 utställningen Impressions nabies, helt inriktad på nabiernas grafik, där litografier av Bonnard, Vuillard, Denis och Vallotton stod i centrum.

Nabierna i hemmet – praktisk inredningsguide

Nabiernas konst passar särskilt väl i svenska hem eftersom den bygger på samma ideal som den nordiska inredningstraditionen: ljus, intimitet och en känsla av att rummet får vara levt. Motiven är sällan dramatiska. De visar en sömmerska vid ett fönster, en trädgård i sensommarljus eller ett dukat bord, och de bär mjuka, dämpade färger som lätt harmonierar med naturmaterial som trä, linne och ull.

Tips: Välj en Bonnard- eller Vuillard-poster med varma jordfärger för matplatsen eller vardagsrummet och ram in den i ek eller valnöt med ett brett passepartout. Vill du få fram bildens mönster och dekorativa yta passar ett stående format som 40 × 50 cm utmärkt. Hänger du flera bilder tillsammans ska du hålla samma ramfärg och låta det varma ljuset från en lampa falla snett över bilden, så framträder de dämpade tonerna.

Rummen där nabierna trivs

Intima bilder som Vuillards interiörer och Bonnards frukostbord fungerar bäst där man vistas länge och på nära håll, som i hallen, vid matbordet, i sovrummet eller vid arbetsplatsen. Trädgårds- och terrassmotiv passar ovanför soffan, där de fungerar som ett fönster mot ljuset. Mer om hängning i vår guide posters över soffan och posters i 40×50 cm.

Ram, passepartout och färgsamspel

Mönstrade nabi-motiv blir lugnare med ett ljust passepartout, och stilleben med dämpad färg tål en mörkare ram. Läs om hur rammaterial och proportioner påverkar upplevelsen i vår artikel om ramens psykologi och i passepartout-guiden. Bozettos urval av konstverk av kända konstnärer och retro och vintage-posters rymmer motiv i nabiernas anda, och för den som vill ha mer färg finns färgstarka posters.

Belysning och årstid

Nabiernas dämpade toner av oker, rosa, mossgrönt och dovt blått ändrar karaktär med dagsljuset. I ett nordiskt rum med lågt ljus på hösten och vintern får bilderna en värme som liknar stearinljus, medan sommarljuset öppnar färgerna. Undvik direkt solljus mot tryck eftersom pigment med tiden bleks, och välj gärna en plats där ljuset är jämnt, som en vägg vid sidan av ett fönster. Tänk också på att pastellfärgade bilder får mer närvaro mot en mörkare vägg än mot vit.

Tidslinje över nabierna

1861–1867: Ranson, Rippl-Rónai och Maillol (1861), Sérusier (1864), Vallotton (1865) och Bonnard (1867) föds. Flera av dem blir senare nabier.

1868–1870: Vuillard (1868) och Denis (1870) föds. Vuillard går på Lycée Condorcet i Paris, där han lär känna Maurice Denis och Lugné-Poe.

Oktober 1888: Sérusier målar Talismanen i Pont-Aven under Gauguins ledning.

1889: Första gemensamma utställning på Café des Arts i Paris.

Augusti 1890: Maurice Denis publicerar sin definition av neotraditionalism i Art et Critique. Samma år visas japanska träsnitt på Beaux-Arts.

1891: Bonnards affisch France-Champagne. Bonnard, Vuillard och Denis delar ateljé på rue Pigalle 28.

1893: Lugné-Poe grundar Théâtre de l'Œuvre, där Vuillard och flera nabier gör dekor.

1894: Bonnards affisch för La Revue blanche.

1895: Siegfried Bings Maison de l'Art Nouveau visar nabi-konst, bland annat glasmålningar efter Ibels.

1900: Sista utställningen på Galerie Bernheim. Denis målar Hommage à Cézanne.

1939: Stor Bonnard-utställning i Oslo, Göteborg och Stockholm.

1947: Bonnard dör i Le Cannet.

2019: Bonnards rekord: 19,57 miljoner dollar på Christie's.

2025: Bonnard och Norden på Nationalmuseum, 20 februari–18 maj.

2026: The Nabis: from Bonnard to Vuillard på La Pedrera i Barcelona, 6 mars–28 juni.

Relaterade konstnärer och rörelser

Nabierna står mitt i ett nätverk av konstnärer och rörelser. Gauguin var inspirationskällan, symbolismen gav den andliga bakgrunden, och Toulouse-Lautrec var deras främste kollega inom affischkonsten. Vill du förstå färgens fortsatta utveckling bör du läsa om Henri Matisse och om Vilhelm Hammershøi, vars tysta interiörer är en nordisk motsvarighet till Vuillard. För en överblick över samtliga konstnärer och rörelser, besök vår Kunskapsbank.

Vanliga frågor om nabierna

Vill du ge ditt hem nabiernas ljus och intimitet? Utforska Bozettos urval av konstverk av kända konstnärer och hitta en reproduktion som bär vidare Bonnards och Vuillards sätt att se. Läs gärna mer om hur du väljer ram, och besök svensk konst för att se hur färgen levde vidare i Norden. Källor och vidare läsning: Les Nabis på Wikipedia och Sotheby's om Les Nabis.